Tittering Thursday - spännande

I oktober varje år är det en person som får det litterära Sverige (och vissa delar av världen) att stå stilla, nämligen Svenska Akademiens ständige sekreterare. Och tillfället som alla väntar på är just när den ständige sekreteraren, för närvarande Peter Englund, kommer ut genom de guldmålade dörrarna inne på Svenska Akademien för att tillkännage vem som fått årets Nobelpris i litteratur. Det är faktiskt himla spännande! Jag hoppas varje år att det ska bli Joyce Carol Oates, som till exempel skrivit ungdomsböckerna Stor i käften, Snygg och Vilda gröna ögon, men hennes namn har inte ropats upp än.

Idag var det dags igen! Förhandstipsen har duggat tätt. Det har talats om Cormac McCarthy (som bland annat skrivit Vägen som också blivit film med bland andra Viggo Mortensen), Oates och vår svenske poet Tomas Tranströmer. Men det var ingen av dessa namn som Peter Englund presenterade, utan istället den peruanske författaren Mario Vargas Llosa!



Radio Kristianstad var på plats på bibblan och blogbabe Olof fick göra ett expertlåtande (i inslaget "Kvoten för kvinnor fylld").

Många av nämnda författares böcker finns på bibblan!

/Magdalena

Wordy Wednesday - favorit i repris?

Så har jag äntligen gett mig tid att läsa Michelle Magorians klassiker Godnatt Mister Tom.
Jag förstår inte hur jag har kunnat missa denna fantastiska bok. Med tanke på min nästan ohälsosamma bokkonsumtion under mina yngre tonår är det ännu konstigare. Om du också hoppat över boken tidigare så väntar dig en klok, sorglig, förfärlig och härlig historia.

Boken handlar om William Beech, en liten blek och spinkig pojke, som tillsammans med många andra stadsbarn skickas bort från London under andra världskriget. Tyskarna hotar att bomba och familjerna försöker rädda sina barn genom att skicka ut dom på landet. William blir placerad hos en gammal butter enstöring, Tom Oakley, som motvilligt ställer upp eftersom det är hans skyldighet, hans krigsinsats.

William, eller Willie som han kallas, är rädd, tyst och blyg och det tar ett tag innan han öppnar sig för Tom. Den äldre mannen är å sin sida inte van att umgås med folk över huvud taget, han har hållit sig för sig själv sedan hans hustru dog 40 år tidigare. Allt eftersom dagarna går lär det udda paret känna varandra och läsaren får veta alltmer om huvudpersonerna. Redan tidigt i boken förstår man att Willie inte haft någon bra barndom men hur förfärligt hans liv i London är inser man långt senare. (Jag kom att tänka på boken Pojken som kallades Det.)

Till byn kommer det fler och fler evakuerade barn och Willie får för första gången i sitt liv en riktig vän, Zack, som med sina vilda historier och färgglada kläder öppnar världen för Willie. Zacks föräldrar är skådespelare och deras son kan och vet (nästan) allt. En dag får Willies vän reda på att hans pappa är allvarligt skadad efter en bombning och Zack måste åka till London. Han kommer inte tillbaka.

Det är en fantastisk berättelse om överlevnad, mod och vänskap. Jag förstår varför boken blivit en klassiker och jag önskar verkligen att alla bokslukare, oavsett ålder, ger den en chans. På biblioteket finns den både som pappersbok och som ljudbok, såväl på engelska och som på svenska.

/ Ulrika

Tipsy Tuesday – ok, amen

Den judiska högtiden Sukkot, som infaller varje år runt den här tiden, avslutades för några dagar sedan. Under Sukkot som också kallas Lövhyddohögtiden firar vi minnet av israeliternas långa, strapatsrika ökenvandring ur Egypten till Israel. Här i Sverige ser man inte så ofta själva lövhyddorna (sukka) som byggs inför och används som mat- och sovplats under högtiden. För ett par år sedan besökte jag Brooklynstadsdelen Williamsburg. Om man promenerar över bron som leder hit från Manhattan och tar till vänster hamnar man i värsta hipsterkvarteren men om man istället går mer åt höger hamnar man i några kvarter som sedan 1800-talet har befolkats av ultraortodoxa judar, chassider, som klär sig och lever i enlighet med ytterst formbundna, religiösa koder. Med risk för att framstå som exotistisk måste jag säga att det var en väldigt fascinerande upplevelse att strosa omkring i dessa kvarter, speciellt som det var Lövhyddohögtid när jag var där och mängder av hyddor kantade gatorna eller var byggda på balkonger. Om chassidernas kultur har den svenska journalisten Nina Solomin skrivit en nästan klassisk reportagebok som heter Ok, amen. Läs den för en spännande inblick i en mycket ovanlig kultur, en konservativ isolerad klick, mitt i världsstaden New York, som tar avstånd från vår tids västerländska värderingar. Jag måste också passa på att tipsa om ytterligare ett inslag från P3:s samhällsprogram Verkligheten. Sara och chassiden heter det och sändes 16 februari i år. Det handlar om en svensk tjej som är på klubb på Lower east side där hon otroligt nog börjar prata med en ung chassidisk man som nyfiket irrat sig över bron. Om kärlek och tabu. Programmet kan lyssnas här.

/Olof

Freaky Friday – liksanerare och pirater

Jag satt häromdagen och lyssnade igenom gamla avsnitt av mitt favoritprogram på radio, Verkligheten i P3, ett dokumentärprogram som tar upp lite udda företeelser i samhället. Här får man möta ibland häpnadsväckande, ibland gripande, ibland otroliga och ibland vardagliga historier men oftast sådant som inte syns så mycket i de vanliga medierna men som onekligen är en del av verkligheten. Det handlar om verklighetens folk, men kanske inte precis i den betydelse Göran Hägglund tillskriver sitt patenterade uttryck. Det är något speciellt att lyssna på radio, att slippa rörliga bilder ett tag och bara höra röster som talar. Bästa radiorösten är helt klart Verklighetens Rosa Fernandez. Hur som helst fastnade jag för ett reportage som handlar om en man som arbetar med ett freaky arbete – liksanerare! Han berättar om hur han kom in i branschen, hur det är att arbeta med att städa upp där någon dött men han pratar också om sin stora kärlek. En tjej på städfirman som också hon börjat hoppa in som liksanerare! Programmet finns på SR:s hemsida (klicka på sändningen från 29/8). Tycker man om liksanering;) finns också den amerikanska indierullen Sunshine cleaning med för genren klassiska ingredienser, lite svärta, mycket värme, småskruvad humor, excentriska karaktärer och dysfunktionella familjer. Den handlar om Rose som för att få livet och ekonomin att gå ihop städar i dödsbon och på brottplatser. En ganska skön film, trots allt.

I veckan inleddes del två, hovrätten, av den farsartade (freaky?) rättegången (misstankar om jäv etc.) mot The pirate bay. Ungefär samtidigt släpptes en ny svensk långfilm (för legal nedladdning) på Pirate bay. Förra året distribuerades Nasty old people på detta sätt och nu har Stina Bergman valt att sprida sin Du sköna genom fildelning. Bara att ladda ner, länk till torrentfilen hittar du på filmens blogspot!


/Olof

Tittering Thursday - The mäss pt. 3

För er som vill (åter)uppleva Bokmässan i Göteborg kommer här klipp med några favoriter:








Erlend Loes och Håkan Hellströms alster finns naturligtvis att låna på bibblan!

/Magdalena

Wordy Wednesday - är en demokrat svensk?

I kölvattnet efter valet diskuteras det flitigt om hur sverigedemokraterna vill att deras Sverige ska se ut. Nu, äntligen, tycks övriga partier villiga att bemöta sd:s argument vilket leder till att tittarna/lyssnarna förhoppningsvis kan skaffa sig en klarare uppfattning om vad det nya riksdagspartiet egentligen vill.

I veckan lyssnade jag på P1-morgon där sverigedemokraternas kulturpolitiska talesman Mattias Karlsson diskuterade det svenska kulturarvet med Jan Nordwall från Sveriges Hembygdsförbund. Sverigedemokraterna vill att statliga kulturpengar går till sådant som som "bevarar det svenska kulturarvet". Bland annat nämns hembygdsföreningar och folkdanslag.

Sd vill att den traditionella svenska kulturen ska bevaras men frågan är vad som är svensk kultur? Under årtusenden har folk flyttat mellan städer, landskap och länder. Samtidigt har dom tagit med sig sin kultur som därmed också spridits och ofta integrerats i den nya miljön.

Var går gränsen? Är kåldolmar verkligen svensk husmanskost när maträtten kommer från det gamla Osmanska riket? Är folkdräkter, som vi idag är vana att se dom, en svensk tradition när de började användas så sent som vid sekelskiftet 1800-1900? Är de danser som svenska folkdanslag dansar, polska från Polen eller schottis från Skottland, svenska? När blir något eller någon svensk?

Jan Nordwalls svar var att all kultur som förekommer bland svenska medborgare är svensk kultur och han är emot den kulturkonservatism som sd tycks förespråka.
Mattias Karlssons svar var något mera oklart.

Vill du själv höra inslaget finns det här.

Enligt Svenska Akademiens ordbok (SAOB) står det grekiska ordet demokrat för en "person som hyllar folksuveränitetens princip; person som gynnar o. arbetar för folkets, dvs. alla (myndiga) medborgares deltagande" Kan vara bra att känna till.





/Ulrika

Tipsy Tuesday - The mäss pt. 2

I fredags var, som Ulrika skrev om igår, vi på barn och unga på bok- och biblioteksmässan i Göteborg och förkovrade oss i litteratur och författarpresentationer. Det är intressant att höra författarna själva prata om sina böcker och om sitt skrivande, det ger helt klart en annan dimension och man blir sugen på att läsa. Jag såg presentationer med två unga svenska författare som skriver starka kvinnoskildringar, utifrån egentligen helt olika perspektiv. Först Sara Stridsberg som har skrivit de fantastiska romanerna Happy Sally, Drömfakulteten och Darling river. Hon talade om författandet som ett sätt att lämna medvetandet, att med språket förvrida blicken och öppna upp ett nytt rum för tanken, att sudda ut gränsen mellan den inre och yttre verkligheten. Som när blicken förvrids av färgprismor i ett kalejdoskop. När hon skriver om platser, Engelska kanalen i Happy Sally och öknen i Darling river, gör hon aldrig research utan beskriver platserna som hon föreställer sig dem, ett slags drömkulisser, idéer av hur miljöerna ser ut, tar gestalt. Just i ovetskapen uppstår ett fritt skrivande bortanför medvetenheten. Hennes språk är väldigt starkt, vackert och drömskt men man drabbas också av de ofta mörka historierna. I kombination blir det, som någon uttryckt det, som att ”det svarta glittrar”. Näst ut var Maria Sveland som pratade om sin nya bok Att springa. Hennes text är tvärtemot Stridsbergs helt researchad. Men istället för att skriva en reportagebok om mäns övergrepp mot flickor och unga kvinnor har hon alltså valt att skriva skönlitterärt för att kunna fånga tankar och känslolägen som inte journalistiken kan, att berätta historier som kanske inte hade varit möjliga i dokumentär form. Boken skildrar alltså övergrepp, hur sexualiteten ofta kommer in som en käftsmäll i unga kvinnors liv, och är därför mörk såklart. Men romanen skildrar också den magiska vänskapen, den mellan två bästisar som delar allt, den intensiva kärleken mellan två vänner. En vänskap som fasas ut senare i livet när heteronormativa ideal tar över, tvåsamheten ska fylla våra livs alla behov och den intensiva vänskapen med en nära vän anses suspekt. Varför kan vi inte, exempelvis, planera semestern med våra väninnor istället för med vår man frågar sig Sveland. Mycket smart och tänkvärt blev alltså sagt och nu återstår att se om romanen är lika intressant. Spänd att läsa blev jag i alla fall.

/Olof