Jag måste börja med att erkänna att jag faktiskt inte läst boken. Jag har tänkt läsa den, till och med lånat hem den ett par gånger, men det har inte blivit av. Så jag hade ingenting att jämföra med när jag och popcornskålen härom kvällen kröp upp i soffan för att se filmen Tusen gånger starkare.
Filmen handlar om Signe som går i en helt vanlig, men stökig, nionde klass. Killarna tar plats på tjejernas bekostnad och klassen är uppdelad i olika gäng; de coola brudarna, de smarta nördiga killarna, de osynliga duktiga flickorna. Självklara strukturer som ingen rubbar på i första taget. Tills den dagen Saga börjar i klassen.
Saga har bott utomlands större delen av sitt liv och aldrig gått i en svensk skola förut. Hon ser på klassen med andra ögon och ifrågasätter det självklara. Varför sitter de osynliga tjejerna för sig själv i matsalen? Varför ska tjejerna städa upp efter killarna efter teckningslektionen? Varför behöver inte killarna räcka upp handen när dom vill något? Till en början tycker de flesta att Saga är cool och hennes ankomst svetsar samman klassen. Men efter ett tag börjar oron infinna sig och såväl lärarna och som de elever som tidigare hade makt vill tillbaka till det gamla.
Vad händer med oss när det till synes självklara plötsligt ifrågasätts? Varför fortsätter skolan att acceptera det gamla förlegade genustänket? När ska tjejer som starka Saga och försiktiga Signe få vara precis som dom är och inte tvingas in en mall? Filmen (och boken med samma namn av Christina Herrström) väcker många tankar. Jag blir både arg, trött och förvånad över att skolan inte kommit längre sedan jag gick i högstadiet. Jag hoppas att det finns kloka lärare som inser att den här filmen är en utmärkt utgångspunkt för en diskussion om killar och tjejer och om vilken skola vi vill ha i framtiden.
/Ulrika
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar