Skolstart

I morse vaknade jag till en mörk och regnig onsdag. Är det redan höst? Därom kan man väl tvista. Obestridligt faktum är dock att höstterminen nu startat, alla nyss sommarlovslediga barn och ungdomar har motats tillbaka in i skolbyggnaderna. Ofta går man kanske tillbaka till skolan lite motvilligt, men ändå med en viss förväntan. Tyvärr sker det däremot alltför ofta istället med bävan.

Många av er har kanske redan läst Jan Guillous bok Ondskan, jag har en känsla av att det är en bok som ganska ofta förekommer på något sätt i skolundervisningen på högstadiet och gymnasiet. Bokens huvudperson heter Erik, och han har en tuff uppväxt med en våldsam far. Erik placeras på internatskolan Stjärnsberg, men även där präglas elevernas liv av våldsamheter och förtryck - men det är eleverna själva som utsätter varandra för detta. Men ju längre tiden går, desto svårare har Erik att acceptera det våldsamma klimatet. Han börjar slå tillbaka...

/Camilla

Wordy Wednesday - tusen gånger

Jag måste börja med att erkänna att jag faktiskt inte läst boken. Jag har tänkt läsa den, till och med lånat hem den ett par gånger, men det har inte blivit av. Så jag hade ingenting att jämföra med när jag och popcornskålen härom kvällen kröp upp i soffan för att se filmen Tusen gånger starkare.

Filmen handlar om Signe som går i en helt vanlig, men stökig, nionde klass. Killarna tar plats på tjejernas bekostnad och klassen är uppdelad i olika gäng; de coola brudarna, de smarta nördiga killarna, de osynliga duktiga flickorna. Självklara strukturer som ingen rubbar på i första taget. Tills den dagen Saga börjar i klassen.

Saga har bott utomlands större delen av sitt liv och aldrig gått i en svensk skola förut. Hon ser på klassen med andra ögon och ifrågasätter det självklara. Varför sitter de osynliga tjejerna för sig själv i matsalen? Varför ska tjejerna städa upp efter killarna efter teckningslektionen? Varför behöver inte killarna räcka upp handen när dom vill något? Till en början tycker de flesta att Saga är cool och hennes ankomst svetsar samman klassen. Men efter ett tag börjar oron infinna sig och såväl lärarna och som de elever som tidigare hade makt vill tillbaka till det gamla.

Vad händer med oss när det till synes självklara plötsligt ifrågasätts? Varför fortsätter skolan att acceptera det gamla förlegade genustänket? När ska tjejer som starka Saga och försiktiga Signe få vara precis som dom är och inte tvingas in en mall? Filmen (och boken med samma namn av Christina Herrström) väcker många tankar. Jag blir både arg, trött och förvånad över att skolan inte kommit längre sedan jag gick i högstadiet. Jag hoppas att det finns kloka lärare som inser att den här filmen är en utmärkt utgångspunkt för en diskussion om killar och tjejer och om vilken skola vi vill ha i framtiden.

/Ulrika