Fem gånger sjuttio

I år fyller Enid Blytons Fem-böcker 70 år och enligt en engelsk undersökning säljs det fortfarande en halv miljon exemplar om året i Storbritannien.

Enligt Dagens Nyheter har Blytons böcker "i efterhand kritiserats för stereotypa könsroller, rasism, främlingsfientlighet och arbetarförakt.(...) På senare år har innehållet i de populära böckerna blivit så pinsamt att förlag både i Blytons hemland och utomlands som i Sverige ”tvättat” böckerna rena från de åsikter som skorrar värst för moderna läsare. Förlag har också låtit erkända illustratörer göra nya omslag för att på så sätt ge ny glans till det daterade innehållet. Men också tidigare ändrades berättelserna för att passa olika syften, pojkar blev till exempel flickor för att kunna ges ut i flickboksserier."

När nu så många känner till att det förhåller sig så med Fem-böckerna, hur kan de då fortsätta att sälja så bra? Är det verkligen barnen som önskar sig böckerna eller är det nostalgiska vuxna, företrädesvis mormor/farfar-generationen, som vill dela sina barndomsminnen med barnbarnen? Läser barnen böckerna (och i så fall, tycker dom om dom?) eller ställer dom plikttroget in dom i hyllan där dom får stå och samla damm och påminna om gamla släktingar/gamla tider?

Jag läste själv ett par av Fem-böckerna när jag var liten. Jag kan inte påstå att jag tänkte särskilt mycket på om dom var sexistiska eller rasistiska, jag slukade allt, däremot tyckte jag att dom var ganska enformiga och förutsägbara.

Vad tycker du? Hör Fem-böckerna till dina favoriter eller gör dom bättre nytta som fjärrvärme? Ska biblioteket fortsätta att ha Fem-böckerna till utlån trots deras solkiga rykte eller kanske just därför?

För er som tål att det skojas med Enid och hennes fem vänner har John Lennon en kul version i sin bok "På eget sätt". Den finns så klart också här på bibblan.

/Ulrika