En röst har tystnat

Kristian Gidlund är död. En viktig röst i mediebruset har tystnat. Han förmådde sätta ord på det svåra, det som ingen talar om. Och vilka ord! Efter I kroppen min kommer nu de återstående blogginläggen och andra texter också som bok, enligt Kristians förläggare. Läs mer här.

"Så föll ett långsamt regn genom trädgården. Och jag gick ut för att stilla en oövervinnelig törst."

 /Magdalena

Härlig sommarlovsläsning!

Några av mina favorit(sommar)böcker som kommit ut de senaste åren är Jenny Hans trilogi som börjar med Sommaren jag blev vacker. Storyn kretsar kring tre ungdomar: Belly, och bröderna Jeremiah och Conrad, som spenderat somrarna tillsammans i ett hus vid havet sedan de var små. Men allt eftersom de blir äldre och utvecklas förändras deras relationer. Det är upplagt för ett klassiskt triangeldrama och det är mycket känslor i luften hela tiden. Men det handlar också om annat, som sjukdom och död. Det låter förstås inte så upplyftande, men det är riktigt bra och skön sommarlovsläsning. Alla böcker finns på bibblan. :)

/Lina

I kroppen min

För er som inte har läst Kristian Gidlunds blogg I kroppen min: gör det! Det är svår, tung och sorglig läsning, men han skriver SÅ bra! Kristian Gidlund är journalist och trummis i bandet Sugarplum Fairy.

Kristian började blogga när han fick cancer i magen, för att hantera det som hände och för att dela det med sin familj och sina nära vänner. Bloggen växte och lästes av fler och fler. Och när man läser blir man berörd! Kristian Gidlund har en förmåga att skriva om det svåra, det som man helst inte talar om, på ett sätt som är både målande och beskrivande men faktiskt också trösterikt. Igår var han med i Babel och pratade om sitt skrivande, för nu har bloggen blivit bok! Snart finns den att låna på bibblan.

/Magdalena

Favoriter

Topp-två av mina senast lästa böcker:
1. Dagboksanteckningar från ett källarhål av David Wiberg
2. Förr eller senare exploderar jag av John Green

Båda böckerna är bara sååå bra. Såna som alltid kommer finnas kvar hos en, som man aldrig kommer att glömma. Som bra böcker ska vara.

I Dagboksanteckningar från ett källarhål får vi följa 16-åriga Linnea genom hennes anteckningar, skoluppgifter, foton och seriestripar. Linnea räknar ned till Peace & Love-festivalen och funderar mycket över sitt liv. Över vänskapen med Janine, och över känslorna för A. Det är mycket ångest och för mig blir Linnea väldigt levande. Det är nästan som att leva med henne på riktigt. Och det vill man bara fortsätta göra. Så när det väl tar slut blir det jobbigt. Boken bygger på David Wibergs föreställningar om Linnea: Svart tulpan och Dagboksanteckningar från ett källarhål, som man nu satt upp på nytt.

Förr eller senare exploderar jag handlar om Hazel och Augustus. Två helt vanliga tonåringar. Fast nej. De har båda cancer. Och Hazel vet att hon bara har en kort tid kvar att leva. För Augustus tycks framtiden lite ljusare. Så träffas de och enstöriga Hazel, som tidigare tillbringat nästan all sin tid framför tv:n går nu allt oftare ut, för att träffa Augustus förstås. Så tja, förutom cancer så drabbas de också av kärleken. Den kärleken, alltså. Med ett fantastiskt språk målas Hazels och Augustus liv upp, och man både skrattar och gråter sig igenom boken. Jag har bara läst boken på svenska, men tror (precis som min kollega Malin säger) att den gör sig betydligt bättre på originalspråk (The fault in our stars). Både versionerna finns på bibblan.

Just nu ska jag precis slå upp David Levithans senaste: Jag, En. Den verkar väldigt annorlunda och jag är spänd på hur den kommer att vara. På framsidan står det:

"Varje dag en ny kropp
Varje dag ett nytt liv
Varje dag kär i samma tjej"

Blir du lika nyfiken som jag? Bjuder på en liten boktrailer också:



Happy Friday!

/Lina

Sträckläsning!

Detta är de senaste tre böckerna jag läst. Och jag säger bara: man måste sträckläsa! Alla tre! Eld, av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren, tänker jag inte orda så mycket om, faktiskt, mer än att jag tyckte att den var bättre och mer spännande än första delen. Jo, faktiskt. Den tredje boken på bilden, Delirium, av Lauren Oliver (som också skrivit Resten får du ta reda på själv) är första delen i en trilogi. Den utspelar sig i ett samhälle där kärlek ses som en sjukdom som man måste botas från, helst redan innan den drabbar en och innan den förstör samhället. Lena lever i detta samhälle och längtar till sin 18-årsdag - det är då man behandlas. Och hon vill det. Hon längtar efter att bli fri från alla känslor och sorgliga minnen, och mest av allt efter att inte sluta som sin mamma... Men så händer det som inte får hända. När jag läste boken drog jag paralleller till Scott Westerfelds Ful-trilogi. Filmrättigheterna till Delirium är redan sålda (dystopier är poppis just nu) och de två andra delarna i trilogin beräknas komma på svenska nästa år. Så man får vackert vänta...

Till sist har vi Kaninhjärta av Christin Ljungqvist. Den är svår att beskriva. Jag tyckte så hemskt mycket om den, både story, språk och karaktärer. Den handlar om enäggstvillingarna Mary och Anne, som på många sätt är som en person, men samtidigt så olika. Mary och Anne har sedan de var barn haft ovanliga förmågor och kan få kontakt med människor från andra sidan, döda människor. På grund av dessa förmågor blir de tillfrågade att hjälpa till att hitta en försvunnen liten flicka. Och det är då det börjar gå utför... En stark skildring av livet och döden. Läs den, jag tror inte att du blir besviken. Den kommer att stanna kvar hos mig länge.


/Lina

Jag bara älskar...

... Sonya Sones sätt att skriva! Hennes senaste ungdomsbok En sån där vidrig bok där mamman dör är minst lika bra som hennes tidigare, om inte bättre! Den handlar om Ruby, vars mamma (förstås) dör, och Ruby blir tvungen att flytta låååångt iväg till sin kändis till pappa och lämna det enda trygga hem hon känt. Hon tvingas alltså att lämna sin älskade pojkvän och sin älskade bästa vän för att bo hos sin (hatade) pappa, som hon aldrig har träffat, eftersom han övergav henne och mamman när Ruby föddes. Till råga på allt bor han i kändistäta L.A (Hell A, enligt Ruby) och tvingar Ruby att gå i en tjusig privatskola med massor av andra "kändisbarn". Men är allt verkligen så eländigt som det verkar till en början?

Jag älskar som sagt Sones sätt att skriva; poetiskt och avskalat men med massor av innehåll och känslor. Inte helt olikt en annan av mina favoritförfattare Bjørn Sortland, vars böcker också innehåller mycket mellan raderna. Sones En sån där vidrig bok där mamman dör är skriven med mycket humor och är, trots titeln, en feelgood-bok. En snabbläst bok som verkligen lämnar avtryck - läs den du också!

/Lina

(Om du vill läsa mer om Sonya Sones och hennes böcker kan du kolla in hennes sajt.)

Miscellaneous Monday - nyfiken på nykomling

Jag har fått nys om en bok med den fantastiska titeln "Du kanske inte vet det, men döden spelar faktiskt inte handboll". Smaka på den!
Boken handlar om Mattias som mot sin egen vilja har blivit utsedd till dödens medhjälpare. Inget kul uppdrag kan man ana. Döden heter Göran(!) och han ser inte ut som man tänker sig utan är en ganska flashig kille. När Mattias får sitt första egna uppdrag är det inte någon lätt uppgift han ställs inför. Han ska hämta den coola och modiga Zahra som älskar musik och skrattar åt livet. Mattias faller pladask för Zahra. Ska Mattias lyckas räddda henne undan döden?

Författarna till boken är två debutanter, Linda Belanner och Fredrik Persson. De träffades på en skrivarkurs och då kom de på att de ville skriva en bok ihop. Läs mer om författarna här.

Boken släpps inte förrän i slutet av april så man får längta ett bra tag innan den dimper ner hos oss här på bibblan. Men den som väntar på något gott...

/Cecilia

Tipsy Tuesday - gästbloggare!

Idag lämnar vi med varm hand över blogg-stafettpinnen till Anna Hallengren, en av vinnarna i Kristianstad bokfestivals novelltävling 2011! Om Erlend Loes bok, Gör vad du vill, skriver hon följande:

Afrika har bara 3 procent av världens passagerarflygtrafik men 40 procent av dödsolyckorna. Julies mamma, pappa och bror ingår i dessa 40 procenten efter en semester i Afrika.

Detta lämnar Julie ensam i ett gigantiskt hus i Oslo med en massa släktingar som bara vill väl men göra illa, en polsk hantverkare som håller på att lägga mosaik i husets inomhuspool och en skarp längtan efter att få dö. Julie tycker inte att det finns något i hennes liv som skulle få henne att stanna kvar, så varför göra det?

Precis innan planet störtade där nere i Afrika hann Julies pappa skicka iväg ett sms till henne, ett sms där han kort och gott skrev "Gör vad du vill", och det är precis det hon har för planer att göra.

Denna boken var underbar! Det här med familjer som dör och stackars små huvudpersoner som bara vill ta livet av sig och inte hittar någon glädje alls med livet är en story som blivit misshandlad till döds. Men den här ynka historien om Julie på bara runt en 160 sidor ger denna sönderslitna story ett ansiktslyft. För den är skriven på ett så bra sätt så man önskar att man hade haft hjärnkapacitet att komma ihåg vartenda ord, varenda mening, varenda liknelse, vartenda uppslag. Man äter upp denna bok som om man inte ätit på flera dagar. Och anledningen är att den är så humoristisk, den gör praktiskt taget narr av allting. Psykologer, bästa vänner, sydkoreanska längdskidåkare och framför allt gör den narr av döden, och det behövs ibland!