Darling river. Hon talade om författandet som ett sätt att lämna medvetandet, att med språket förvrida blicken och öppna upp ett nytt rum för tanken, att sudda ut gränsen mellan den inre och yttre verkligheten. Som när blicken förvrids av färgprismor i ett kalejdoskop. När hon skriver om platser, Engelska kanalen i Happy Sally och öknen i Darling river, gör hon aldrig research utan beskriver platserna som hon föreställer sig dem, ett slags drömkulisser, idéer av hur miljöerna ser ut, tar gestalt. Just i ovetskapen uppstår ett fritt skrivande bortanför medvetenheten. Hennes språk är väldigt starkt, vackert och drömskt men man drabbas också av de ofta mörka historierna. I kombination blir det, som någon uttryckt det, som att ”det svarta glittrar”. Näst ut var Maria Sveland som pratade om sin nya bok Att springa. Hennes text är tvärtemot Stridsbergs helt researchad. Men istället för att skriva en reportagebok om mäns övergrepp mot flickor och unga kvinnor har hon alltså valt att skriva skönlitterärt för att kunna fånga tankar och känslolägen som inte journalistiken kan, att berätta historier som kanske inte hade varit möjliga i dokumentär form. Boken skildrar alltså övergrepp, hur sex
ualiteten ofta kommer in som en käftsmäll i unga kvinnors liv, och är därför mörk såklart. Men romanen skildrar också den magiska vänskapen, den mellan två bästisar som delar allt, den intensiva kärleken mellan två vänner. En vänskap som fasas ut senare i livet när heteronormativa ideal tar över, tvåsamheten ska fylla våra livs alla behov och den intensiva vänskapen med en nära vän anses suspekt. Varför kan vi inte, exempelvis, planera semestern med våra väninnor istället för med vår man frågar sig Sveland. Mycket smart och tänkvärt blev alltså sagt och nu återstår att se om romanen är lika intressant. Spänd att läsa blev jag i alla fall./Olof
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar